Du och jag, vi ville dela livet. Fanns ingen oro eller tvekan, vad kunde gå snett? Men idag tar vi varann för givet och har förlorat allt det där som var så rätt. Men vad är det då som gör att jag är kvar, fast jag har sagt jag ska gå? Kan det va kärlek? Kan det va så att jag nog älskar dig ändå?